Dag 07 – Min bästa vän
Min bästa vän heter Lina (de flesta vet redan om det), vi har varit kompisar sen 5 års ålder. Första gången vi träffades var på henne dagis, mitt dagis hade stängt under sommaren och jag fick vara på hennes i en månad istället. Vi lekte typ varje dag under den tiden och det visade sig att vi skulle börja 6års i samma skola, jag tillhörde egentligen den blåa avdelningen som det hette då och hon den rosa, men vi bytte så jag fick gå på rosa också. Sen dess har vi varit bästisar.
Hon är en sån vän som alla förtjänar att ha, någon man kan lita på till 100 procent, någon man aldrig behöver försöka vara något för utan hela tiden kan vara sig själv med, någon som alltid finns där och stöttar en helhjärtat, oavsett vad. Vi bråkar aldrig och då menar jag verkligen aldrig, vi har aldrig haft något stort bråk, kanske något när man var mindre och ville olika saker, men det slutade oftast med att vi gick hem och surade för att sen någon timme senare leka igen. Jag vet att det kan vara bra att bråka ibland, men för oss så finns det inte, vi kan såklart ha olika åsikter men det är sällan, för det mesta tycker vi likadant. Istället för att bråka så pratar vi om saker, jag kan berätta saker för henne som andra hade totallt idiotförklarat mig för om dom hörde. Hon dömer inte, hon lyssnar och förstår, berättar att det där kanske inte var så jävla bra och inte helt rätt gjort, men hon tycker om mig som jag är ändå, haha. Vi hjälper varandra med allt, har hon jobbigt med något så försöker jag hjälpa henne så gott jag kan och tvärtom. Vi är så sjukt lika varandra men ändå så olika på något sätt. Tex hon jobbar på sjukhus och trivs så sjukt bra medans jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna jobba på ett sjukhus, jag svimmar nästan utav tanken på nålar och blod. Jag är rätt så duktig i köket medans hon knappt kan koka makaroner, nä men nästan, haha.
Det kan ha gått flera månader innan vi ibland ses men direkt när vi träffas så är det som att vi inte varit borta från varandra en timme ens. Vi lixom hör ihop på något sätt, det är Lina och jag. Min fina vän!
Vi för typ 7 år sen, haha
Hon är en sån vän som alla förtjänar att ha, någon man kan lita på till 100 procent, någon man aldrig behöver försöka vara något för utan hela tiden kan vara sig själv med, någon som alltid finns där och stöttar en helhjärtat, oavsett vad. Vi bråkar aldrig och då menar jag verkligen aldrig, vi har aldrig haft något stort bråk, kanske något när man var mindre och ville olika saker, men det slutade oftast med att vi gick hem och surade för att sen någon timme senare leka igen. Jag vet att det kan vara bra att bråka ibland, men för oss så finns det inte, vi kan såklart ha olika åsikter men det är sällan, för det mesta tycker vi likadant. Istället för att bråka så pratar vi om saker, jag kan berätta saker för henne som andra hade totallt idiotförklarat mig för om dom hörde. Hon dömer inte, hon lyssnar och förstår, berättar att det där kanske inte var så jävla bra och inte helt rätt gjort, men hon tycker om mig som jag är ändå, haha. Vi hjälper varandra med allt, har hon jobbigt med något så försöker jag hjälpa henne så gott jag kan och tvärtom. Vi är så sjukt lika varandra men ändå så olika på något sätt. Tex hon jobbar på sjukhus och trivs så sjukt bra medans jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna jobba på ett sjukhus, jag svimmar nästan utav tanken på nålar och blod. Jag är rätt så duktig i köket medans hon knappt kan koka makaroner, nä men nästan, haha.
Det kan ha gått flera månader innan vi ibland ses men direkt när vi träffas så är det som att vi inte varit borta från varandra en timme ens. Vi lixom hör ihop på något sätt, det är Lina och jag. Min fina vän!
Vi för typ 7 år sen, haha
