Dagen började helt som vanligt, hade haft en del förvärkar på natten men inte så mycket mera. Jag och Wiilma gick upp och åt frukost och runt klockan 10 så började jag känna av förvärkar igen, men tänkte inte så mycket mera på det just då. Vi skulle ha lunchbesök utav Kim klockan 1 så jag började förbereda lite och passade på att städa undan en del. Började märka att värkarna ändrade karaktär och höll i sig lite längre och kom mer ofta. Tänkte att det kanske kunde vara början på något men ville inte ha för höga förhoppningar med risk för att bli rejält besviken. 

Kim kom och vi åt lunch och sen satte sig killarna för att spela lite, Wilma lekte snällt inne i rummet och jag gick mest runt i lägenheten. Började klocka värkarna mest på skoj, de kom allt mellan 5-10 minuter mellanrum och höll i sig cirka 30 sekunder. Jag vågade ändå inte hoppas på något men berättade att det kanske skulle bli bebis idag. Wilma skulle bli hämtad klockan halv 4 och runt klockan 3 började jag bli lite nervös eftersom att värkarna började göra lite ondare, men jag kunde fortfarande hantera dom. 

 

När Wilma åkt så satte jag mig i soffan ett tag och pratade med lite folk via facebook, märkte då att värkarna började stanna av och tänkte mest "jaha, falsk alarm igen". Men direkt när jag ställde mig upp kom de tillbaka och jag hoppade in i duschen. Fick nån ynka snål värk medan jag stod där inne eller så var det för att jag duschade så varmt att jag inte kände dom lika mycket. Grabbarna tyckte vi skulle gå ut på en promenad efter det men jag var först inte så sugen men ändrade mig sen ändå och vi gick en långpromenad. När vi gick passade jag på att klocka värkarna igen som började ta fart ordenligt, de kom med 2-5 minuters mellanrum. Vi gick en bra bit hemifrån och efter ett tag kände jag att jag ville hem igen, fick lite panik över att de kom så ofta men sa inget, ville inte ora någon, haha. 

Väl hemma igen så tyckte Christoffer att jag skulle ringa till förlossningen men jag envisades med att det inte var på gång på riktigt. Jag kunde ju fortfarande hantera värkarna hyffsat bra. Gick runt i lägenheten och försökte packa en BB-väska ifall att vi skulle åka in. En timme gick och Christoffer tjatade på mig att ringa in till SÖS. Jag var fortfarande stensäker på att vi isåfall skulle bli hemskickade och sa att det skulle vara det värsta som skulle kunna hända just nu. Men tillslut gick jag med på att ringa ändå. 

 

Pratade med en barnmorska, sa att värkarna kom mellan 2-5 minuter och hon bad mig vänta. När hon sen kommer tillbaka börjar hon med "tyvärr så har vi inte, eller vänta ett tag till" och sen "eller jo det är klart att du ska komma in till oss, jag hör på dig att det är jobbigt och vi fick precis en plats ledig, så ni är varmt välkommna" . Jag börjar bli nervös igen, mest för att jag inte vågar tro på att det är på. Smsar mamma för att se om dom är hemma och kan skjusa in oss, de kommer direkt.

 

I Bilen får jag knappt någon värk alls igen och mina förhoppningar om att bebis ska komma blir svaga.. Framme vid SÖS får vi vänta ett tag innan någon kommer och öppnar men när jag står upp så blir värkarna återigen väldigt starka. En barnmorska kommer och öppnar och vi blir väldigt bra bemötta och får ett rum.
Hon sätter CTG för att kolla värkarna och hjärtljuden. Jag ber om att få stå upp eftersom jag insett att när jag sitter ner så är värkarna inte alls lika starka. Det börjar göra mer ont och jag får försöka andas så bra jag bara kan igenom dom. Efter cirka 20 minuter igen så kommer barnmorskan in och säger att allt ser bra ut och att hon ska kolla hur mycket jag öppnat mig. När hon är klar säger hon "bra kämpat, hela 6 centimeter". Det kom som en chock för mig, vadå 6 centimeter, redan? Hur är det möjligt!! Säger till Christoffer att det här kanske bara kommer ta 4 timmar till då om vi har tur, eftersom man i snitt räknar med att man öppnar sig 1 centimeter i timmen. 

 

Klockan 19.00 känner jag att jag måste lägga mig ner, det börjar göra för ont för att jag ska kunna stå, jag ber även om att få en värmekudde mot ryggen eftersom det känns som att jag ska gå av på mitten. Får en mot både ryggen och magen, de hjälper lite men inte mycket.
Smärtan är nu näst intill ohanterbar och jag ber om lustgas, klockan är då 19.23.

 

Andas i masken några gånger och blir helt borta i huvudet, kände för att börja as garva men höll mig, barnmorskan frågar om hon ska sänka men det får hon absolut inte göra. 

Fortsätter att andas men tycker inte den hjälper speciellt mycket, skriker för det mesta bara rätt ut i masken.
Värkarna gör nu så ont att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Plötsligt känner jag hur det trycker något fruktansvärt neråt och jag skriker som jag vet inte vad. Drabbas av panik och skriker att jag kommer dö flera gånger och frågar varför ingen hjälper mig, barnmorskan lugnar mig och säger att ingen kommer dö.

Klockan 19.45 är jag öppen 8-9 centimeter och jag vill att barnmorskan ska ta hål på fosterhinnorna eftersom trycket neråt bara ökar hela tiden och jag var rädd för att spricka. Skriker att dom måste göra allt för att hjälpa mig att inte göra det samtidigt som jag ber dom att dra ut ungen nu, haha. 
Barnmorskan säger att hon ska lägga en bedövningsalva men jag uppfattade det som att hon sa att hon skulle göra ett klipp. Jag börjar storgrina och säger till Christoffer att jag inte alls vill bli klippt och frågar varför hon gör så, han svarar snabbt att hon bara lägger en bedövningssalva. 

 

Klockan 19.49 går vattnet och trycket minskar lite men värkarna gör ännu ondare och jag kan absolut inte hantera dom längre. Skriker som aldrig förr både rätt ut och i masken, håller i masken alldeles för hårt och något lossnar och den slutar fungera men dom är snabba på att fixa den igen. 
Trycket neråt är tillbaka och går inte längre att hålla emot, barnmorskan säger att det är okej att krysta och även om hon sagt att det inte var okej så hade jag nog gjort det ändå, kunde absolut inte hålla emot. 
Efter 2-3 krystningvärkar föds världens finaste pojke klockan 20.10. 

 

Smärtan försvann direkt, moderkakan kommer snabbt ut genom att barnmorskan trycker en gång på magen. Hon säger även att jag inte spruckigt något och inte behöver sys alls, vilket var en otrolig lättnad.

Vi hann vara inne på SÖS i 1 och 40 minuter. Det var när vi väl kom in som allt helt plötsligt gick väldigt fort.
Jag är helnöjd med hela förlossningen och glad över att allt gick så pass fort ändå. :)

Nu ska jag mysa lite med lille prinsen!