- "ungmamma15"

För någon dag sedan när jag satt och mailade kom jag på mig själv med att jag fortfarande använder mig av min "ungmamma15" adress. Jag har i stort sätt lämnat hela min tid som just "ungmamma15" bakom mig. Den bloggen kommer alltid finnas kvar, jag tycker det är otroligt roligt att gå tillbaka och läsa, titta på bilder, minnas och ja framför allt se hur mycket jag har förändras. Det är snart sju år sedan jag skrev de första raderna och det var aldrig meningen att bloggen skulle bli så stor som den blev, utan mer för min egen skull. Jag minns när mina föräldrar och släkt hittade bloggen, min lillebror hade kul på google och googlade mitt namn och utbrister högt "titta det är någon som har skrivit massa saker om dig på en sida här". Jag var ruggigt snabb på att logga in och lösenordsskydda bloggen, varför vet jag inte riktigt men jag var nog inte redo att dela med mig av allt, men tänkte inte på att det redan var en hel del läsare inne och kika. Det fick ändå reda på bloggen rätt snabbt vid ett annat tillfälle och då körde jag på bara, körde verkligen mitt eget race. Tog emot oerhört mycket skit men ännu mer beröm och fina ord som övervägde mer.
 
Det roliga är att folk som träffat mig någonstans ofta frågar "men visst är det du som är ungmamma15" eller "du skriver/skrev ju ungmamma15 bloggen". Det blir väll lätt så men idag föredrar jag Emelie, hehe. Jag kan tycka det är ganska sjukt egentligen att folk fortfarande minns mig, jag var och är fortfarande väldigt snål med att lägga upp bilder på mig själv ju.
 
När jag stängde ner bloggen så kändes det som att något saknades inom mig, men samtidigt kände jag inte för att fortsätta för det var inte jag längre och bloggen kunde inte leva upp till sitt namn heller. Jag var så otroligt vilsen i livet där ett tag, tänkte inte på vad som var rätt eller fel, gjorde saker utan att tänka på vilka konsekvenser det kunde få. Hade även tappat all min självrespekt och tillät folk behandla mig hur som helst. Men att lägga ner bloggen var en utav  det bästa sakerna jag gjort. Sen att jag skapade en annan där jag totalt drev med mig själv och var ironisk i stort sätt i varenda inlägg är en annan femma.
 
Det jag egentligen ville säga var att det kanske är dags för mig att skaffa en ny mailadress att använda mig av, haha. En del blir lixom lite fundersamma när jag uppger min mail och det kan jag förstå. Måste bara komma på något enkelt och bra som inte redan är upptaget.
 
Två bilder på Wilma som gjorde att folk gick i taket. :)


Att bara få vara

Har ni någon gång känt den där känslan att ni bara har lust att skita i allting? Dra iväg någonstans och bara få glömma allt runt omkring en och bara vara? Jag tror alla människor gör det någon gång i livet. Sen en tid tillbaka har mitt liv känts så förvirrande, jag vet knappt vart jag har mig själv. Det har hänt så mycket de senaste månaderna, saker som jag bara vill glömma och försöka gå vidare i livet. Och visst, jag försöker men jag vet att det här alltid kommer följa med mig, hela livet, hur mycket jag än försöker förtränga det. Hur mycket jag än önskar att det här aldrig hade hänt så kommer det vara en del av mig, en del av Emelie. Jag är jävligt bra på att klandra mig själv, ta på mig skulden för något jag absolut inte ska eller borde. Jag måste bli bättre på att se mitt eget värde, bli bättre på känna att jag faktiskt duger som jag är. Det är lätthänt att man glömmer bort vad som är bra med än själv, att man fokuserar mer på sina dåliga sidor man har. För alla människor har dåliga sidor men det betyder inte att man är en dålig person för det. Jag måste inse att jag har all rätt i världen att vara ledsen och arg just nu. Jag behöver inte alltid räcka till för alla runt omkring mig, behöver inte känna mig som en dålig vän bara för att jag just nu inte orkar vara till hands. Jag älskar min familj och mina vänner lika mycket för det, och det tror jag att dom vet om.
Det jag har gått igenom, det jag går igenom och det jag kommer gå igenom är jävligt påfrestande för mitt psyke. Jag önskar inte ens min värsta fiende denna smärta jag känner inombords, ingen människa i hela världen är värd att känna såhär. Jag har bestämt mig, jag tänker gå vidare, jag tänker inte deppa ihop totallt och gräva ner mig själv, den här människan ska inte få ha förstört mitt liv. Men för att kunna gå vidare måste jag tillåta mig själv att vara ledsen och arg när jag vill och känner för det, måste få fråga mig själv varför det här hände. Det kommer ta tid men jag vet att jag kommer klara det. Jag har min familj, L, C och A att tacka. Dom som har lyssnat eller helt enkelt bara ställt upp genom att prata utan att jag behövt säga något, dom som jag vet alltid finns där.

Ville bara skriva av mig lite, mår mycket bättre genom att bara få skriva. Godnatt.


RSS 2.0