Ett ögonblick jag aldrig glömmer är dagen då jag för första gången fick hålla i Wilma, krama henne, pussa på henne, känna att hon verkligen var min. Att för första gången få se sitt barn är en sån otrolig känsla, det går inte att beskriva hur vackert och underbart det är. Jag kunde och kan fortfarande ligga hur länge som helst och bara titta på henne, beundra hur fin och vilken fantastisk människa hon är.
Nu är hon ingen bebis längre utan en stor tjej och jag har inte riktigt insett att hon faktiskt fyller fem år om bara tre månader. Vart tog tiden vägen?
Men jag är så otroligt glad och tacksam för att hon finns i mitt liv. Min fina, älskade Wilma.

17 januari 2007, kl 09.19.